HIF och Östersund spelade en mållös match på Olympia den här soliga söndagseftermiddagen. Di röe var närmast segern i en ganska lågkvalitativ fotbollsmatch.
Här är Gustav Lundblads fem intryck från matchen.
HIF–Östersunds FK 0–0
Publik: 6044
HIF (4-4-2): Kalle Joelsson – Daniel Bergman (Simon Bengtsson, 84), Jon Birkfeldt, Wilhelm Nilsson, William Westerlund – Wilhelm Loeper, Lukas Kjellnäs, Adam Hellborg (Sumar Almadjed, 46), Milan Silva Rasmussen (Dennis Olsson, 73) – Benjamin Acquah (Adrian Svanbäck, 87), Taylor Silverholt (Amar Muhsin, 73).
Östersund (4-4-2): Aly Keita – Jakob Hedenquist, Ziad Ghanoum, Kevin Jablinski (Philip Bonde, 70), Yannick Adjoumani – Chrisnovic Isemoli N’sa, Michael Aduragbemi Oluwayemi (Albin Winbo, 63), Erick Brendon (Henrik Norrby, 79), Ahmed Bonnah (Mykola Musolitin, 63) – Simon Marklund (Sebastian Karlsson Grach, 79), Arquimedes Ordónez.
1. Kontringshalvlek
Det mest överraskande med den första halvleken var när man såg i statistiken i halvtid att Östersund ”bara” hade sex hörnor. Det kändes nämligen som betydligt fler, av någon anledning.
De kom gång på gång fram till höger – bara för att få sina inläggsförsök stängda av William Westerlund och Wilhelm Nilsson.
Positivt för HIF var att samtliga hörnor var helt ofarliga.
Istället var det på kontringar som de båda lagen skapade sina lägen i den här blåsiga halvleken när våren för första gången slog igenom 20 gradersstrecket.
Wilhelm Loeper kom fram till ett friläge i en blixtrande omställning, men stoppades av Aly Keita, den sista ÖFK-resten från laget som spelade Europa League för sju år sedan.
Taylor Silverholt styrde ett inlägg utanför. Milan Silva Rasmussen nickade över på ett Loeper-inlägg. För Östersund hade Simon Marklund ett farligt skott.
Alla de här chanserna efter rena kontringar, eller raka, snabba uppspel.
I HIF var Lukas Kjellnäs viktig med sitt raka spel från mitten. I ÖFK var Erick Brendon bra på samma sak.
2. Östersund parkerade bussen
I andra halvlek ville ÖFK uppenbarligen att de här HIF-kontringarna skulle upphöra.
Under de första 45 hade de varvat fyrbackslinje med fembackslinje under spelets gång, men i den andra blev det ett ganska tydligt 5-4-1 och HIF fick ha mer av bollinnehavet.
Magnus Powell och Östersund såg ut att ha bestämt sig för något som han aldrig bestämde sig för som spelare på Olympia på 90-talet: Att en poäng var nog.
Trots det var ÖFK fortsatt sårbara för omställningar, efter att de flyttat upp i samband med fasta sitautioner. Silverholt fick en chans inne i boxen tidigt efter halvtidsvilan, då han (med handen?) slog bollen strax utanför på ett Loeper-inlägg.
Halvleken blev allt mer sönderryckt av bortaspelare som hade ont, byten, frisparkar.
Och Östersund fick till sist den poäng de ville ha.
3. HIF mattades av
ÖFK fick matchen dit de ville. HIF föll med dem ned i gropen och den sista halvtimmen var tekniskt undermålig. Det var mycket snedsparkar, missade potentiella farligheter, lite stress i HIF:s spel.
Kontringslägen dök fortfarande upp, men för många slarvades bort.
Till sist fick Wilhelm Loeper en nickchans, men Aly Keita gjorde en bra räddning.
För ÖFK var den vasse forwarden Arquimedes Ordonez närmast mål, när han tvingade Kalle Joelsson till en bra räddning i 59:e minuten, med ett avslut ned mot stolproten.
Det blev en typisk 0–0-match. Det var ingen fotbollspropaganda.
Det var… vad det var. En match i nedre mitten av Superettan.
Varken mer eller mindre.
4. Loeper på hugget
Wilhelm Loepers två senaste matcher var, enligt honom själv, kanske de två sämsta han gjort i HIF.
Idag blev det ingen perfekt insats av HIF:s offensiva profilspelare, men han var betydligt bättre än mot Utsikten och Degerfors. Han löpte rätt, han fick till flera inlägg, det klaffade med bollen.
Dessutom hamnade han i dispyter med ÖFK-bänken, målvakten Keita och vänsterbacken Adjoumani.
Publiken gillade vad de såg.
Det enda som saknades var ett avgörande mål eller assist.
5. Första nollan
Ska vi runda av med något HIF-positivt?
Då kan vi nämna att HIF höll nollan för första gången i årets Superettan, för blott åttonde gången under de tre senaste säsongerna.
Det var ingen perfekt defensiv insats heller, men HIF 2024 ÄR svårforcerade och längst bak har Kalle Joelsson hittat en ny vårformtopp, precis som de två senaste säsongerna.
Skillnaden mot då är att HIF i övrigt är klart bättre – även om ingen lär vara NÖJD med hur spelet såg ut just idag.
Det var som sagt vad det var.
Bra nog för mittens rike i Superettan. Inte så mycket mer.
Foto: Mauri Forsblom
