Markus Lönninge är HIF:s nye fysioterapeut. Han kommer senast från fem säsonger i Umeå FC, där han vid sidan av fotbollen även jobbat vid Norrlands Universitetssjukhus – nu har han fått chansen att jobba med HIF på heltid.
Lönninge har skånsk bakgrund. Han är född i USA, men familjen flyttade till Malmö när han var tolv. Han har sedan bott och jobbat på skilda ställen som Norge, Köpenhamn, Dallas och New York – och nu senast alltså i Umeå.
Markus Lönninge hade under en längre tid burit på ett intresse för att jobba i HIF. Han och tekniske chefen Mikael Dahlberg kopplades ihop med varandra via gemensamma kontakter – Dahlberg är själv från Umeå.
– Vi upprättade en liten kontakt och har hållit i tråden i ett par år. Jag var intresserad av att komma ned och vara nära familjen, föräldrarna blir inte yngre, säger han och fortsätter:
– Man fick erbjudanden både utomlands och i Sverige, men HIF är en vilande jätte. Det finns en jäkla potential. Faciliteterna är fantastiska. Så jag småtjatade: ”Hur ser det ut den här säsongen? Hur ser det ut den här säsongen?”. Sedan skulle ”Mackan” (Linnér, fysioterapeut i HIF 2021-25) sluta, då körde jag all-in.
I juni var Lönninge med Umeå FC på Olympia.
– Jag och Anders Bååth (tränare i UFC då, nu i Brage, reds. anm.) var här på sommaren när klubben fick ganska bra med torsk (5–1 till HIF)… Vi var här i två dagar, berättar Lönninge och illustrerar målande hur han kände:
– ”Åh, här vill vi vara ju!” Det var jätteskoj att det kristallerade sig ett halvår senare, att det blev HIF, säger han.
Den egna fotbollsspelarkarriären avslutades tidigt.
– Jag spelade i Division 5, i LM74 som senare blev Lilla Torg FF. Där gick knäet ur led två gånger första året. Tredje året drog jag vänster korsband: ”Nej, detta var inte riktigt min grej”. Mina knän var inte skapta för fotboll, berättar han.
Istället har det blivit thaiboxning, yoga och simning. Och tennis.
– Jag skulle bli tennisproffs. Jag var i New York i en ”satsningsgrupp” när jag var 16 år. På banan bredvid fick jag se John McEnroe och Jim Courier spela och jag tänkte att ”nej, detta är inte lönt”. Då förstod jag att jag aldrig skulle bli proffs i tennis.
Över de fem åren i Umeå FC, fick Markus Lönninge ett större och större deltidsuppdrag i klubben, som gick upp i Superettan inför den gångna säsongen.
– Det var skoj att man fick uppleva fotbollen så, det var som att vara 15 igen: Att vara en del av en grupp av människor och att vara antingen deprimerad eller euforisk i ett litet gäng. Det är väldigt speciellt och det var viktigt mentalt under covid-året att ha något socialt att hålla sig fast vid, säger han.
Ser rollen som fysioterapeut i HIF ut som rollen som fysioterapeut i Umeå FC?
– Där (i Umeå) var det bara att hitta ett generaliserat program. Man hade ett annat jobb och hade inte den tiden, utan det var mycket att se till att vi var någorlunda hyfsade i allt, i fysträningen och skadepreventionen. Här (i HIF) kan man jobba heltid och ta extratiden, säger han och nämner sådant som att finjustera antalet repetitioner av en viss övning, eller att sitta och fundera på små förändringar till halv elva på kvällen, svarar Lönninge.
Detaljerna som gör framgången, helt enkelt.
– Man kan jobba väldigt mycket mer individuellt och ha en större röd tråd i allt man gör. Ambitionen är att kunna förverkliga alla idéer man har här. Fötter, handleder, fingrar, ryggar – allt smått som man kan vinna den lilla, lilla, procenten för att få dem (spelarna) att bli lite bättre.
HIF har varit framgångsrika i att förebygga och undvika skador under de senaste säsongerna. Hur ser överlämningen ut?
– De har egna program och allt, som jag tar över lite grand. Men sedan har vi ett litet nytt upplägg med Stevie (Grieve, ny manager). Vi kör inte så mycket på eftermiddagarna. Vi kan köra tidigt innan de kommer ut på planen också. Det skiljer sig lite, tidigare hade de ofta ett tyngre pass på eftermiddagarna.
– Nu vill Stevie se intensivt mycket fotboll – hur mycket mer fotboll kan vi klämma in? Sedan ska jag försöka fylla igen luckorna före och efter träningen.
– Sedan har vi fysiskt fantastiska fotbollsspelare som verkligen gjort sitt. Vi har en ganska ung snittålder och då brukar skadeläget se lite bättre ut. Men man vågar inte säga för mycket, säger Lönninge och knackar i bordet.
Hur kommer belastningen på försäsongen att se ut?
– Han tror på en progressiv (stegring), att öka på och öka på så att vi klarar mer och mer på träningarna. Vi hittar data på matcherna och sätter ihop hur mycket vi ska löpa (på träning). Mitt jobb blir att presentera att ”så här såg den här träningen eller den här övningen ut”. Sedan sätter vi mål för träningen, i (antal löpningar) vertikalt, sprinter över hög hastighet, start och stopp. Sedan ska man nå målen och bygga på dem: Hur mycket kan vi pusha det? Och försöka hitta punkten precis under gränsen, den som alltid är svårast att hitta i fotboll.
Och allting handlar om premiären i april?
– Det är måldatumet, hur vi kommer dit. Målbilden är att sakta men säkert kunna bygga upp dem. Stevie vill att vi ska ha 70 minuter där vi kan springa sönder de andra lagen. Det sätter ansvar på mig i att vi ska nå de målen. Några är där redan efter första veckan.
Har ni kört något konditionstest?
– Ja.
Hur gick det?
– Vi hade ett värde som Stevie satt. Inte alla, men 97 procent, nådde det målet. Det får vi säga är bra. Det kommer inte att vara så mycket extra individuell träning som vi behöver lägga på. Vi hade fått in några atletiska mittbackar som var jättebra, berättar Lönninge.
– I slutet av nästa vecka (läs den här veckan) ska vi göra sprinttester. Det blir intressant. Vi ska bygga spelarprofiler. Sedan är frågan alltid om man ska satsa på styrkorna eller bygga upp svagheterna. Det får vi ta när vi sammanställt allting, säger Lönninge, som även meddelar att man i dagarna kommer att ha medicinska undersökningar med klubbens läkare.
Då går man igenom allt?
– Allting från rörelsen i stortån till nacken. Det är ganska omfattande profiler som vi bygger.
Foto: Gustav Lundblad
