Johan Zanotti är tillbaka i svensk handboll.
Åtminstone tillfälligt.
Som en del av LUGI:s ledarstab ska han försöka hjälpa damlaget till en kvalplats.
– När jag får frågan om jag kan hjälpa till så gör jag alltid det, om jag kan. Det är dessutom förbannat roligt i ett lag där spelarna verkligen brinner för det, säger Zanotti.
När Timo Glave lämnade LUGI:s damlag i mitten på januari tog assisterande tränaren Mads Lyhne Nielsen över, med Johan Zanotti som bollplank.
Inget bollplank som helst, ska sägas. Kävlingesonen som lämnat elithandbollen och flyttat till Danmark för att arbeta på skola är högt aktad efter sina många år i Skånela, IFK Trelleborg, LUGI, Runar och senast i danska Sydhavsøerne.
Hur gick det till egentligen när de fick dig ombord i LUGI-skutan igen?
– Jag har varit involverad i LUGI sedan Emme kom tillbaka till klubben i höstas. Först och främst i en talangutvecklingskommitté med bland andra Niklas Harris och Mads. Jag är också god vän med Emme sedan många år tillbaka och det här handlar mycket om vänskap. Tidigare under säsongen hade jag haft samtal med Timo Glave, som jag bollade idéer med om ledarskap och så vidare. Timo som var ny i de här sammanhangen hamnade tidigt i en svår situation och jag har lite mer hår på bröstet just gällande ledarskap på den nivån. Där var det tänkt att stanna.
Efterhand utvecklades samarbetet till mer än vad det från början var tänkt.
– LUGI förlorade igen och då ville LUGI ha en förändring. Emme frågade om jag var intresserad av att hoppa in. Och kan jag hjälpa till – så hjälper jag, det är så jag är uppfostrad. Min roll är och har varit att vara ett bollplank till Mads. Jag är med på en träning i veckan, på tisdagar, resten styr Mads upp själv.
I första matchen, mot Skuru, tog Zanotti väldigt mycket plats. Han tog timeouter, skötte taktiksnack och drev på spelarna i 60 minuter.
Min teori är att du plötsligt fick feeling i stunden och bara tog över instinktivt?
– Ja, lite så. I Skånesport stod det ”Bollplank my ass” och jag skrattade gott åt det. Jag fattar hur det ser ut, men det bara blev så. Både jag och Mads är extremt prestigelösa och Mads sa själv att det blev en bra lösning. Det blev ett nytt ledarskap under match och det tror vi båda kan vara nyttigt för laget, vilket är det enda viktiga. Jag är inte i LUGI för att ta plats, jag vill bara hjälpa laget och klubben.
– Sedan har vi inte vunnit matcher, med det är en lång process bakom det. Jag har hela tiden sagt att det viktiga är att spelarna ska känna att klubben vill göra någonting bra för gruppen, och det tror jag att de känner nu.
Jag sitter just nu och knåpar på en lista över tänkbara namn att ta över LUGI näsa säsong…?
– Är mitt namn med!?
Nej.
–Bra, och måste du ha det så sätt det för fan längst ner på listan! Jag har tackat nej till olika klubbar under sju års tid och vill inte tillbaka. Men det här tillfälliga projektet är så djäkla roligt eftersom tjejerna själva går för det så hårt. Du skulle se dem på träningen, fan vad de kör. Och Bella… det är inte klokt! De går så hårt för det och brinner så mycket för det att vissa gråter när de förlorar. Hade de inte visat den lidelsen och viljan hade jag aldrig tagit laget från början.
Från sidan upplever jag att laget har god individuell kvalitet, tillräckligt för att rentav hänga kvar, men att orken tar slut väldigt snabbt. Inte bara i en match utan det är ett återkommande lite för tydligt problem?
– Jag kan bara hålla med. Fysiken sitter där, men inte konditionen. Konditionsmässigt är de i februari inte där de ska vara. De är inte ens nära. Senast tog jag timeout i ledning 9-8, men det hjälpte inte ändå. Jag lägger inte skulden på någon annan – för det är tempo, energi och tryck på träningarna. LUGI har bättre spelare än vad de har poäng, men konditionen är inte tillräckligt bra. Som tur är är kondition en färskvara, det är inte som att bygga ett kilo muskler på några veckor.
Hur ser du på de resterande fem omgångarna, där ni måste ta in minst fyra poäng på Kungälv för att klara kval?
– Just nu skiter jag i tabellen. Jag vill först att de känner att de tar kliv framåt handbollsmässigt. Jag hoppas naturligtvis att vi kan vinna tre matcher och gå till kval, men det blir en svår resa.
Till helgen väntar H65 Höör – i Eslövshallen i en gratismatch med mycket publik.
– Det hade varit kul att möta Ola Månsson igen, men vet inte ännu om jag kommer loss från mitt vanliga arbete. Jag hoppas att det går att lösa.
Ni har haft era duster genom åren?
– Jag har slagit honom ett par gånger med LUGI, dock inte med IFK Trelleborg, när han hade H43. Jag gissar att det internt står 4-4 i matcher på herrsidan, om man inte räknar en extra träningsmatch när Ola var i OV Helsingborg. Äsch, vi säger att det står oavgjort i den kampen, för husfriden när Kävlinge herrklubb träffas.
Det stora helgsvepet: Seriesegrare, öden i egna händer och kvaldramatik
