När spelarbristen slog till i sista stund fick Pia Andersson oväntat dra på sig matchtröjan igen som 54-åring, samtidigt som hon och dottern Hanna Petersson spelade tillsammans för första gången i Asmundtorps IF. En speciell kväll fylld av känslor och ett minne de båda kommer bära med sig länge.
– Ett minne för livet, säger mamman efter den oväntade comebacken femtio år efter att hon själv började spela i klubben.
Hur speciellt var det att själv behöva dra på sig matchtröjan efter alla dessa år?
– Det var en härlig känsla att som 54-åring dra på sig AIF:s tröja igen, och nu är cirkeln sluten. Jag påbörjade min karriär i AIF som fyraåring och att få avsluta den i samma klubb femtio år senare slår stort för mig.
När stod det klart att du skulle spela matchen?
– En timme innan avspark, då vissa saker behövdes kollas upp.
Vad gick genom huvudet innan avspark när ni knappt hade fullt lag?
– Mina tankar var att tjejerna fixar detta och att de skulle ge sitt allt. Ibland höjer man sig när det är en annorlunda och kanske lite pressad situation. Sedan kom väl tanken också, att hoppas jag inte behövs…
Hur mycket hann du tveka innan du bestämde dig för att spela?
– Det var ingen tvekan då själva tanken var att jag skulle vara ”sista” avbytaren. Är det kris hjälper man till oavsett vad det är. Jag är glad att det inte blev så många minuter, och det var säkert laget också.
Hur kändes kroppen efteråt?
– Den kändes bra då det inte blev så många minuters spel.
Vad säger du om lagmoralen att ni ändå genomför matchen trots sena avhopp?
– Lagmoralen är och var på topp. Flera spelare krigade på och gav inte upp.
Hur speciellt var det att spela med din dotter?
– Det var väldigt speciellt för mig i alla fall och ett minne för livet. Jag tror att Hanna någonstans kommer se detta som ett minne för livet också.
Vad säger du om engagemanget i klubben, att en mamma och hennes dotter får spela tillsammans för att laget ska få ihop folk.
– Det hade blivit match även utan mig. Men engagemanget att hjälpa till och få detta att fungera var klubbens huvudtränare och vice ordförandens förtjänst. Och så klart laget som accepterade detta.
Hur var nivån och tempot jämfört med när du själv spelade regelbundet?
– Det var ett högt tempo och en hög nivå. Men ska man jämföra så kan jag tycka att tempot var högre förr i tiden och så även nivån.
Vad betyder det för föreningen att folk ställer upp i sånt här läge?
– Det är sann föreningsanda. Det visar att vi är en klubb som ställer upp för varandra.
Vad sa ni till varandra inför matchen?
– Jag sa inte så mycket till Hanna. Det har jag lärt mig att inte göra utan det är andra som tar den biten. Det var mer Hanna som pratade med mig på uppvärmningen. Hon sade att jag skulle springa mer, jag misstänker att hon tyckte jag var för stillastående.
Var du mest lagledare ,mamma eller spelare under matchen?
– Det var en kombination av både lagledare och spelare. Jag försökte att hålla det rätt tyst.
Finns det någon risk eller chans att det blir fler matcher framöver nu när comebacken är gjord?
– Man ska aldrig säga aldrig, men det är inte tanken.
Är det här ett tecken på att damfotbollen på den här nivån har för små trupper och svårt att behålla spelare?
– Vi har en stabil trupp, men en skada eller sjukdom kan ställa till det. Ibland händer det saker i livet, och då måste fotbollen få komma på andra plats. Tyvärr har några lag fått lägga ner sina verksamheter, vilket givetvis är väldigt tråkigt. Det är någonting att jobba med framöver, att ungdomar kommer och vill stanna kvar, så att damfotbollen på den här nivån får en framtid.
Vad krävs för att Asmundtorps IF ska slippa hamna i samma situation igen?
– Fler nyförvärv är alltid välkomna. Sedan kommer våra skadade spelare att komma tillbaka för fullt. Man ska inte räkna ut oss trots vårens resultat, utan vi lyfter oss för varje match som går.
Foto: Privat
