Handbolls-EM rullar på och är oerhört underhållande. Jag har en separat spelblogg här.
Men det finns en del detaljer som lyfts fram som negativa – för sporten. Inte stegregeln. Inte slag i ansiktet. Inte bedömningar av annan art.
Utan handbollens svar på VAR.
Videogranskning inom handboll har efterfrågats länge och är numera ett givet moment internationellt.
Nyss har det införts på test i Handbollsligan och allt talar för att vi får en budgetvariant på matcherna från och med nästa säsong,
MEN!
I EM går jakten på rättvisa för långt.
När jag gjorde en intervju med Kurtagic/Wetterwik – som går att läsa i sin helhet här – handlade mycket om att bara använda videogranskningen vid särskilda tillfällen.
– Framförallt vid det som vi testade idag: om det är mål eller inte. Men även om det är protestgrundande, om det ska vara rött eller blått kort. Sedan kan vi använda video under de 30 sista sekunderna; man ska kunna gå in och titta om ett mål i slutsekunden sker innan tiden går ut eller inte. Eller om det var steg eller övertramp. Samt om det under de 30 sista sekunderna skett något felaktigt byte, säger Wetterwik.
Kurtagic:
– Ibland sker det något bakom vår rygg som vi inte kunnat uppfatta.
I EM har det gått inflation i skiten.
Matcherna avbryts i någon minut eller två för att domarna vill vara säkra på ett domslut som handlar om utvisningar, röda kort eller felaktiga byten mitt i matcher.
Det blir för mycket.
Bedömningssporten handboll måste få innehålla felaktiga 40/60-beslut. Vi må ha golvtorkningar, sex timeouter, stannad tid av andra anledningar. Men nu passeras en gräns.
Domarna måste vara domare. Inte videotittare.
Och OM det nu ska granaskas fem-sex gånger i matcher går det utmärkt att nästan halvera hanteringstiden genom att gå direkt till skärmen – och efter ett taget beslut signalera som vanligt.
Dårskapen att rita imaginära rektanglar, delegater som ska hålla upp skyltar, beslut som ska motiveras i högtalarsystem. Sluta!
Handbollen går en farlig väg om man ska snegla på fotbollens VAR. Där har diskussionen gått från att det handlar om millimeterrättvisa till att det dödar rytmen i matcherna. Vilket är mycket värre att leva utan.
Handbollen har ett ställningstagande att göra nu. Videoskärmarna är här för att stanna. Men hur ska det hanteras? Jag tror att man efter EM behöver ta ett steg tillbaka och verkligen omvärdera nyttjandegraden av videogranskningar. Det är alldeles för många tillfällen där domare behöver ta ett svårt beslut och förhålla sig till det.
Jag ser även antydningar på att fler spelare efter en touch i ansiktet faller ihop och blir liggande – och tvingar domare att se på videon och ta ett rött kort utifrån ett slowmotionperspektiv snarare än att luta sig mot sin spelförståelse. DET är ju inte syftet.
Videogranskning är som gräddsås, choklad och konjak.
Det är ett fattigdomsbevis att inte ha det.
Och ren dårskap att överanvända det.
När vi snart får möjligheten till konstanta videogranskningar i Handbollsligan hoppas jag att SHF lärt sig av EM och hittar en mer rimlig nivå.
