Klubbsamarbeten.
En känslig fråga.
Nyckelorden är balans och identitet och vad som är rätt eller fel i det sammanhanget beror på vem man frågar.
Fråga Landskrona BoIS, exempelvis.
Nyligen gick supportergruppen Läktardepartementet ut med en kommuniké. De var arga. De ÄR arga.
Kortfattat handlar ilskan om BoIS samarbete med Malmö FF – som är mer aktivt än önskat hos vissa.
Läktardepartementet skriver:
”BoIS ska samarbeta med andra klubbar när det gynnar föreningen men aldrig på bekostnad av sin självständighet, sin stolthet eller sin identitet.
Landskrona BoIS ska stå på egna ben.
Allt annat är helt enkelt inte acceptabelt.
Lägg ner daltandet en gång för alla!”
Jag förstår Läktardepartementet.
Men håller verkligen inte med dem.
Från mitt perspektiv har BoIS en väldigt stark identitet. Två inlånade spelare från Malmö FF inför säsongen. Några egna spelare som har haft en bakgrund i MFF:s U-lag. Och en historia med spelare som varit mycket framgångsrike i Landskrona BoIS.
En sak är jag säker på:
Landskrona BoiS hade utan sina MFF-spelare inte varit en klubb som utmanat om Allsvenskan 2024 eller varit ett stabilt mittenlag innan och efter det. David Edvarsson, Samuel Burakovsky, Emil Lindman, Samuel Kotto, Melker Widell och Johan Rapp har alla bidragit starkt till klubbens sportsliga uppgång. Jag misstänker till och med att Kotto var nyckeln till förnyat kontrakt hösten 2023.
Utan BoIS samarbete med Malmö FF hade man högst sannolikt inte spelat i Superettan 2026, man hade inte haft elva miljoner. eget kapital och man hade inte fått intresseboomen 2024.
Samarbetet med BoIS har påverkat ”stoltheten” och ”självständigheten” eftersom det funnits en del MFF-spelare. Hade supportrarna var mer stolta över att spela i Ettan Södra igen?
Det är en balansgång. Och en bedömning.
Vad är identitet? Att ha egna, men sämre spelare? Vad är framgång? Att sniffa på Allsvenskan eller spela i tredje divisionen?
Var går gränsen för ett samarbete med en klubb som tävlar på en helt annan nivå – men samtidigt bara är 15-20 placeringar bättre i seriesystemet? Är MFF en rival? Eller en tillgång? Någonstans ska ju skånska spelare spela.
Många subjektiva bedömningar blir det.
Jag förstår supportrarnas frustration. Det är många MFF-relaterade namn på ett fåtal säsonger. Både på planen och på kansliet. Man har en tidigare MFF-scout som tränare och MFF-spelare som förmedlats av agenter som är tidigare MFF-spelare.
Men tär det verkligen på identiteten?
Jag har svårt att köpa det. Åtminstone från mitt utifrånperspektiv – med respekt för att inifrånperspektivet är annorlunda. jag upplever klubben Landskrona BoIS som starkare än så.
”BoIS ska bygga sin egen väg, utveckla egna spelare och stå stark i sin egen identitet och inte luta sig mot vår rival Malmö FF” skrivs det i kommunikén.
Okej. Då undrar jag hur BoIS hade sett ut om klubbledningen följt det önskemålet rakt av.
Alternativen är nämligen:
* Egna spelare och högst troligen spel i Ettan Södra.
* Sämre spelare från andra klubbar samt troligen spel i Ettan Södra.
* Lika bra spelare till mycket högre kostnad och massakrerad budget. Ett misstag som höll på att kosta klubben sin existens för mindre än ett årtionde sedan,
Hur sugna är landskronasupportrarna på Tvååker borta?
Jag vet inte. Det kanske ÄR värt det?
Vad som är rätt och fel är i det sammanhanget är nog väldigt olika beroende på vem frågan ställs till.
Personligen tycker jag det är sunt att det diskuteras och att folk är passionerade. Alternativet är likgiltighet.
***
Landskrona BoIS är dock inte MFF:s enda samarbetsklubb.
BK Olympic har blivit något av Malmö FF B.
Och nu pratar vi egentligen inte samarbete. Vi pratar kolonialisering.
Malmö FF har gjort BK Olympic till ”sin” klubb. MFF stretchar på 51-procentsregeln genom att med kapital, i form av spelare och tränare, lyfta föreningen – på sina villkor (ungefär som FC Köpenhamn gör i FC Rosengård herr och Crux gör i FC Rosengård dam). Tränaren är anställd av MFF. MFF-anställda spelare lånas ut. Naturligtvis följer det med krav då, om än outtalade.
Tror ni att BK Olympicspelarna som fostrats i den egna klubben, eller som anslutit från närområdets föreningar, konkurrerar på lika villkor som de sex MFF-inlåningarna Omar Krajina, Medjen Llumnica, Joakim Persson, Sashwat Rana, Yassin Mohammed och Israel Anum?
Jag är som Stefan Sauk skulle sagt det (med en gnutta avsmak i tonen): ”skeptisk”.
BK Olympic har gjort tydligt avkall på sin egen identitet och dansar en speciell slags vals.
Malmö FF för och BK Olympic följer.
Jag undrar vad folk som i årtionden värnat om BK Olympics identitet verkligen tycker om att Malmö FF skickar spelare och tränare in i A-laget, som övervakas av MFF:s assisterande sportchef under matcherna.
Jag undrar vad folk som bor i Lindängen, har spelat där själva i ungdomsåren och kanske har egna barn i klubben, tycker om att Malmö FF-lån som inte platsar i A-laget tränger bort andra förmågor.
Jag undrar vad sponsorerna med den starka lokala förankringen tänker.
BK Olympic tog sig upp i Ettan på egen hand.
Jag tror mycket väl att de kan hålla sig kvar i Ettan på egen hand. Men om de nu inte skulle göra det – so what?
So What!?
Samma folk tittar på BK Olympic oavsett om det är i division två, tre eller Ettan Södra. Det är ett stadsdelslag, en ”plantskola” som har en egen identitet. Eller hade.
Läktardepartementet skrev angående MFF och BoIS:
”Vad sänder detta för signaler till vår egen verksamhet och akademi när spelare lånas in från Malmö FF och prioriteras före våra egna?”
Jag tror inte att särskilt många BoIS-spelare från den egna akademin knuffats ut på gatan för MFF-lån genom åren. Om ens någon. Akademin har helt enkelt varit för dålig.
Men meningen ovan sätter ord på exakt det som nu sker i BK Olympic.
Vad som är rätt och fel är i det sammanhanget är nog väldigt olika beroende på vem frågan ställs till.
Ekmarks krönika: Om elitklubbarnas ovilja att tillvarata möjligheter
BoIS-supportrarnas ilska mot MFF-samarbetet: “Det räcker nu – en utveckling som inte accepteras”
