I veckan var jag i Ystad Arena för att se mötet mellan YIF och HK Malmö.
Om själva matchen går det att läsa här.
Men matcher kommer och går.
Det jag tyckte var minst lika intressant var den lilla ”resväska” med en skärm i bakom sekretariatet. Det var första gången domarna i Handbollsligan kunde luta sig mot videogranskning vid särskilda domslut. I aktuell match dubbelkollades det om en boll var inne eller ute.
Foto: Petter Arvidson / BILDBYRÅN / kod PA / PA1107
Förutsättningarna är nu i inledningen begränsade, vilket i mina ögon är rätt märkligt om man nu ska testa videogranskning.
Poängen är ju att kunna göra det professionellt. Se bilder från särskilda vinklar. Inte bara samma matchbilder som vi vanliga döda får se i sändningarna.
Hur som helst.
Sveriges högst rankade domarpar Mattias Wetterwik och Mirza Kurtagic pratar om fördelarna med metoden här.
Jag ser inga nackdelar.
Jämförelsen med VAR inom fotbollen är direkt löjlig.
I handbollen har vi redan mängder med avbrott. En videogranskning är i praktiken inte värre än när någon ska torka golvet. Det stör inte någon rytm i matchen. Handbollen kommer fortsatt att vara en bedömningssport, åtminstone så länge videogranskning används på samma sätt som de görs idag.
Visserligen kommer domarna (Kurtagic och Wetterwik ger ett konkret exempel på det här) att kunna titta på situationer för att avgöra om det var steg, övertramp, felaktig spärr och så vidare. Men bara om det är under de sista 30 sekunderna.
När någon med makt i sammanhanget föreslår ”Domarna borde kunna använda det hela tiden” – då blir jag orolig.
Jag är enbart positiv till detta.
Nu kommer handbollsmatcherna att ha färre fel från domarna.
Vi har vant oss att se videogranskningar i VM, EM, OS, Champions League och i andra inhemska ligor. Nu är det dags för Sverige att komma ikapp. Lös det bara.
En svans jag tror att detta kommer att föra med sig som jag instinktivt INTE gillar är det som finns i andra sporter. Nämligen att kunna utmana ett domslut.
Säg att det står 11-11 i slutet av första halvlek och någon trampar igenom och skjuter på fjärde steget (Uffe Larsson skulle älska detta) och det döms som mål. Då skulle Uffe (eller vem som helst som har ett A runt bröstet) kunna utmana domslutet, få bekräftat att det är fyra steg och ett frikast istället för ett mål i röven.
***
På tal om regler och handboll.
För någon som följer handbollen från en betraktares perspektiv, inte en aktivs perspektiv, finns det vissa saker med sporten som jag kan finna förbättringspotential i.
En del regler som åtminstone tål att ifrågasättas. Eller åtminstone diskuteras.
1. Straffar
Som åskådare irriterar jag mig konsekvent på att tiden inte stannas vid straffar.
Jo. Ibland. I slutminuterna i jämna matcher. Av vissa domare. Det ter sig slumpartat.
Och (nästan) alltid när man byter målvakt, vilket egentligen borde göras (eller finta att man ska det) av ett lag som ligger under och får straff mot sig.
Stanna klockan vid varje straff. Jag kan dö på den kullen. Det sparar 15-20 sekunder kanske fem,sex,sju eller åtta gånger i matchen. Det gör en eller två minuter i vissa matcher när vi bara väntar på att en straff ska läggas. Zzzz…
2. Blått kort
Känns mer kontraproduktivt.
Att det blir svårare att anmäla en händelse om man inte visar upp ett blått kort.
Schasa det och sätt dugligt (och tillgängligt) folk i disciplinkommittéerna och alla andra instanser som har något att säga till om i bestraffningsärenden.
3. Avkast
Extremt många avkast är felaktiga.
Varför har vi kvar dem – egentligen?
Utan dem skulle sporten gå mycket snabbare, 7-6-spelet som ”alla som kan något om handboll” verkar hata skulle fasas ut.
4. Nollsteget
Hur kan man ta ett steg (efter studs) utan att ta ett steg?
Jag hatar det. Min redan begränsade hjärna lägger i backen.
Spelare verkar förvirrade, domare verkar förvirrade.
Jag, som åskådare, förstår inte varför regeln kom till.
5. Timeout:er
Jag vet att denna punkt inte kan tas på allvar av ”riktigt” handbollsfolk.
Ni kan sluta läsa här. Eller läs vidare och sortera in mig i idiotfacket om ni inte redan har det.
Men jag hatar generellt timeouter. I alla sporter. Basketen mest av alla.
I Fotbollens värld har man börjat diskutera att kanske införa det i spåren av alla målvakter som simulerar en skada för att få spelet avblåst så laget kan snacka ihop sig.
Det kommer vi riskera i handbollen om man tar bort time-outer. Så varsin timeout kan jag tycka känns okej. Inte bra, men okej.
Timeouter dödar tempot, intensiteten och flowet i matcherna – för mig som åskådare.
Stoppa blödningen någon gång om ni behöver. En gång. Men sex (!) timeouter á en minut (som alltid är mycket längre än en minut eftersom inga domare tar tag i det) för taktiskt rävspel gillar jag bara inte.
En extremt personlig punkt. Men om jag blir miljardär och köper in mig i IHF genom att spela golf med rätt profiler och betalar ett par kommittémedlemmar med varsitt sommarhus i Toscana – då ska jag rösta bort fyra av sex timeouter. Är ni med mig? Jag tar swish: 0736344695.
***
Avslutningsvis. Dagens kulturtips i spåren av sorgen att MTV släckt ner, eller åtminstone inte visar härliga musikvideos hela nätterna. Sångerskan i Divinyls fick mig att älska damer i lugg under många år. Eller om de bara hade en kort kjol med trasig bakdel. Eller generös urringning. Eller… ja, ni fattar. Enjoy.
