I den här bloggen gör jag ett försök att porträttera vad proffslivet i Landskrona BoIS faktiskt innebär.
Vad går vi igenom under en träningsvecka? Hur förbereder vi oss inför match? Och vad har benskydd egentligen för roll i sporten?
Allt kommer att brytas ner, från högt till lågt, och ibland till väldigt lågt.
Tre veckor har gått sedan jag publicerade ett avsnitt i bloggen senast. Mycket har hänt.
Jag tittar i anteckningsboken. Noterna är spridda och lösa. Citaten saknar kontext. Ingen struktur. Ingen röd tråd. Texten börjar i mitten och slutar i början.
Så – apropå ingenting – det här är vad jag minns från de senaste tre veckorna:
Efter flera oavgjorda matcher och en klappkass förlust mot Sundsvall var känslan usel. Kommentarer från sociala medier och forum sipprade ut i laget. Spelarna saknar vilja. Spelarna håller inte måttet. De har inte rätt inställning. Avgå alla!
Apropå inställning.
Träningsveckan efter sprang Bruzelius sextio meter fram och tillbaka för att hämta västar – som redan låg framme. Med andan i halsen konstaterade han:
– Det man inte har i huvudet får man ha i benen.
Markus Björkqvist förtydligade:
– Ja. Eller mellan benen!
Den konversationen åldrades väl.
Några dagar senare slog vi Sandviken trots sextio minuters spel med en man mindre. Tio BoIS:are i eget straffområde som stångas, tacklas och blockar skott. Mjölksyra till nacken. 26 passningar på en hel halvlek. Den minst ”BoIS:iga” vinsten någonsin.
Efteråt flödade kommentarerna igen. Vilken otrolig inställning. Vilken kämpainsats. Starka mentalt. Någon hade kommenterat: ”Viktig vinst – men faran är inte över…”
Varning för halvtomt glas. Med det sagt var nu stämningen bättre igen.
Apropå stämning.
Efter matchen fick debutant William Åkesson hålla i vinst-ramsan. Han hade fått instruktioner innan: ”Du klappar i gång oss tre gånger och sedan sjunger vi.”
Med rampljuset kom nerverna. När det var dags klappade han snabb, orytmiskt och började sjunga för tidigt. Det stoppade inte en förlösande vinstsång!
Därefter väntade tolv timmar resa hem.
Just den här veckan avverkade vi femtio timmar i bussen.
Murbeck och Kaddoura avverkade ett par hundra kronor i kortspel.
Maxwell berättade att han tog 18 timmar buss i Nigeria för att träffa sin familj. Den bussen körde fast i leriga vägar. Folk satt på varandra för att få plats. Vägstopp utfördes av både poliser och kriminella som krävde mutor för att släppa vidare bussen.
Förutom att vår chaufför var göteborgare och drog skämt i mikrofonen var våra resor i slutändan smärtfria.
Apropå bussen.
André ropade på mig från bak i bussen.
– Tino! När ska du skriva blogg igen? Skriv något bra om mig nästa gång!
Andre har – under tiden jag känt honom – gått från att vara en småstökig kille till att bli ordningsam lagspelare. Jag misstänker att han har någon därhemma som hjälper honom fokusera. Jag misstänker också att hon läser denna text – och jag misstänker att det är därför Andre vill att jag skriver något bra om honom.
Så – apropå André.
Här får du mitt första riktiga intryck av honom – daterat tidigt 2025.
Andre har precis bytt lägenhet och Rassa ställer några nyfikna frågor. Vi andra byter om innan träning.
– Har du en nyrenoverad lägenhet Andrè?
– Hur ska jag veta det.
– Är det fräscht?
– Ja. Asså det är inte smutsigt.
– Men! Är det nytt kök och badrum?
– Hur ska jag veta det. Ser det ut som jag byggde lägenheten?
Rassa slår sig för pannan men ger inte upp.
– Hur stor är lägenheten då?
– Inte så stor.
– Jag menar… hur många kvadratmeter är den?
– Vad är det för frågor. Tror du jag mätte lägenheten när jag kom in?
Rassa står mållös – för första gången någonsin. André ler finurligt. Mycket har hänt sedan dess.
Apropå gamla tider – och gamla saker.
Förra veckan åt jag lunch med Christoffer Ekmark. Han är inte gammal. Hans bil däremot. Bakrutan är helt väck.
Efter lunchen stötte vi på en annan gammal sak. En annan BoIS:are med initialerna CC. Claes Cronqvist.
En stilig och ungdomlig herre med ett varmt handslag. Men också allsvenskans mest utvisade spelare genom tiderna. Svårt att tro när han gav så vänliga råd.
Svårt att tro – tills Ekmark skämtsamt sa:
– Så svårt var det inte att springa förbi Claes på planen.
Ögonen blixtrade till, leendet drogs åt och rösten blev mörk:
– Nähej du. Ingen gick förbi mig. Ingen.
Apropå mörk röst.
Kaddos röst har hörts en hel del under träningsveckorna. Kaptenen gör sitt för att ställa krav och hålla standards höga. Jag uppskattar att han är filterlös – trots att det gör ont i hjärtat ibland. Adam och jag frågade honom under en träning varför han vägrade slå upp bollen på oss. Han svarade:
– Jag litar inte på er touch.
Jag och Adam tittade på varandra, sedan på Kaddo igen.
– Vad s-a du?
Vår touch är ju vår enskilt största styrka.
Apropå Adam.
Han vill inte att jag skriver om honom – men jag har tillåtelse att skriva om hans touch.
Apropå Adams touch.
På en träning sprang jag i djupled. Adam hittar inget läge att slå passen. Han dribblar vidare. In mellan fyra spelare. Jag står fri framför mål men det är helt stängt för passningen nu. Från absolut ingenstans pillar Adam fram bollen ändå – mellan benen på försvararen. Jag som gett upp situationen missar bollen. Adam tittar besviket på mig. Jag slänger med armarna:
– Jag var inte beredd på trolleritrick!
Han svarar:
– Men du vet ju att jag är topp tre i Sverige på att slå tunnelpass!
Efter en konstpaus lägger han till:
– Det är jag beredd att slåss för.
Apropå slåss.
Derbyt väntar. Staden laddar. Vi ses på Olympia!
