I den här bloggen gör jag ett försök att porträttera vad proffslivet i Landskrona BoIS faktiskt innebär. Vad går vi igenom under en träningsvecka? Hur förbereder vi oss inför match? Och vad har benskydd egentligen för roll i sporten? Allt kommer att brytas ner, från högt till lågt, och ibland till väldigt lågt.
Det här avsnittet har jag velat skriva ända sedan jag startade bloggserien. Varför? Kvällen efter derbyvinst är den kväll som i särklass bäst beskriver vad det innebär att spela i BoIS.
När slutsignalen gick på Olympia drog någon i klacken på mig halsduk och någon annan lånade ut sina orangea glasögon.
När jag väl kom på armslängds avstånd från klacken blev det svårt att komma därifrån. Det drogs i kragen och folk slet i mina armar. Huvudet skadades och håret rufsades om.
Bland de många ramsorna vi sjöng tillsammans med läktaren var det en som gick något i stil med ”Tycho ska få lida…”
Detta betyder på Landskronaspråk: Vi ses på Pub Tycho Brahe.
Vi anlände runt 22-tiden. På Drottninggatan i Landskrona – till jubel och ramsor. Supportrar klappade om oss och stack fram fulla ölglas och färdiga drinkar. För varje spelare som kom in i den knökfulla baren var fansen redo med en personanpassad ramsa.
Se länk: http://test3.skanesport.se/wp-content/uploads/2026/06/IMG_5049.mov
En ”rånar-luva” i BoIS-färger drogs över mitt huvud och en halsduk skulle hållas upp. Ännu en bild togs som kommer att leva med mig länge.
När jag tog av mig luvan hörde jag någon säga:
– Sådärja! Nu har nästan alla haft på sig den!
Kvällen fortsatte i rasslande tempo. En supporter öppnade sin plånbok och frågade mig hur mycket jag ville ha för att skriva på ett livstidskontrakt. En annan supporter, en av de vi ofta får se på bortamatcherna, sträckte armarna mot himlen tittade uppåt när han utropade att varje minut han lagt på BoIS i sitt liv var värd en sådan här kväll.
Senare, inne på pissoaren, klev två grabbar in strax efter mig. När de såg mig började de sjunga ”Tino, Tino Tino, Tino Tino – Tino Capotondi!”
När jag gick ut därifrån ropade de:
– Säg till om du ska på toa igen så kommer vi och sjunger!
Jag pratade med två av de tio aktiva killarna i Tifogruppen. De målar och designar ALLA våra tifon. Lokalens sex meter i takhöjd innebar att tröjan de satte upp på Olympia behövde målas och designas i fem etapper. Över en månads arbete.
– Tycker ni spelare att det gör skillnad? frågade de mig.
Jag vet inte om jag var tillräckligt tydlig i mitt svar där och då. Därför tar jag upp detta igen.
Här kommer svaret:
- JA!
Efter flera timmars växelspel av sjungande och minglande inne på Tycho gick festen vidare hem till den enda andra BoIS:aren som också är Roma-supporter. Hemma hos Mio åkte matchens höjdpunkter upp på Tv:n. Varje situation återupplevdes och möttes med skrik och rop som om vi såg allt för första gången. Varje repris på varje situation fick samma bemötande.
Jag sa i inledningen att denna kväll bäst förklarar vad det innebär att spela i BoIS. Om det unika inte framgår redan, ska jag göra det ännu tydligare nu. På väldigt få platser i Sverige slutar en derbyvinst med fotbollsfest hemma i en supporters vardagsrum.
Tack och god natt!
