I den här bloggen gör jag ett försök att porträttera vad proffslivet i Landskrona BoIS faktiskt innebär.
Vad går vi igenom under en träningsvecka? Hur förbereder vi oss inför match? Och vad har benskydd egentligen för roll i sporten?
Allt kommer att brytas ner, från högt till lågt, och ibland till väldigt lågt.
I detta avsnitt går vi kort igenom vad som kännetecknat försäsongen i Landskrona BoIS så här långt.
Återstarten var för lite över en månad sedan. Ännu har ingen träning genomförts i plusgrader. När jag flyttade ner till Skåne för ett och ett halvt år sedan frågade jag Billy Magnusson om jag nu skulle slippa kalla vintrar. Han svarade: ”Här snöar det bara vartannat år i snitt”. Jag skrev på kontraktet.
Två vintrar senare kan jag konstatera att hans ”genomsnitt” stämmer. Det han inte berättade var att den upplevda temperaturen sjunker så lågt som till -18 grader när det blåser på – och som det har blåst.
Under matchen mot Ängelholm blåste det så pass att bollen ändrade riktning vid markpassningar. Vid ett tillfälle stannade jag bollen, tittade upp och letade efter ett alternativ, när jag tittade ner igen hade bollen blåst vidare till motståndarna och en kontring var i full gång.
När vi inte tränar ute på den frusna konstgräsplanen har vi rotat oss i den gamla ishallens omklädningsrum. Ishockeykorridorer är inte kända för att lukta gott, och ishockeyspelare är inte kända för att ha höga krav på standard. Nu har vi tagit över lokaler som även de tyckte var för gamla.
Men – vi har en bastu! När du kommer in utan känsel i händer och fötter, lila läppar och frusen så pass att tankarna går långsamt – ja då önskar du inget annat än en varm bastu. Eller jo, en varmdusch hade önskats också – men varmvatten finns inte tyvärr.
Bastun har haft en central roll i vår försäsong hittills. Nyförvärvet Emmanuel Moungam sitter i den både innan och efter träningarna. Innan han fått en egen plats i omklädningsrummet tog han med sig ryggsäcken och in i bastun och bytte om där i stället.
Flera av oss värmer också fotbollsskorna i bastun innan träningarna. De blir varma och mjuka. En morgon började det plötsligt lukta bränt i hela omklädningsrummet. Emmanuels skor låg då på bastuaggregatet och sulan hade smält sönder. Den skyldige är fortfarande på fri fot, men Emmanuel fryser aldrig mer om fötterna.
Vårt ”försäsongsläger” på Ven är tillsammans med bastun en av de utstickande höjdpunkterna så här långt. Vi bodde fint, i ett hus med gemensamt vardagsrum. Vi umgicks fler timmar alla tillsammans två kvällar på Ven, än på en hel vecka i Spanien förra året. Gruppen har genomgått en förändring till det bättre. Snart borde till och med Svante kunna tänka sig en comeback.
Förutom aktiviteter, matlagning och ett backintervallpass innehöll lördagen ett frivilligt havsbad. Jag har aldrig köpt teorin att det är varmare för kroppen att ligga i två grader varmt vatten, än att vara i fem minusgrader uppe på land. Vetenskapligt kanske det stämmer, men räknar de då med att vi badar i badbyxor, och går runt i fem minusgrader med tjock vinterjacka?
Lagledare Jonny hoppade i vattnet utan betänklighet. Robin och fystränare Cristian gick i för god moral. De huttrade och skakade. Jag vände mig om mot alla vi som åskådade i vinterjackor och konstaterade att det ändå är varmare uppe på land.
Kanske är det just den kalla vintern, tillskottet av en bastu, eller den bristande uppslutningen kring havsbadet, som fick Robin att nu värva den finske anfallaren Salomo Ojala. Jag förväntar mig att han tränar utan underställ, tar med sig granris i bastun, och framför allt att gnällandet på vädret minskar.
Vi hörs!
