I den här bloggen gör jag ett försök att porträttera vad proffslivet i Landskrona BoIS faktiskt innebär.
Vad går vi igenom under en träningsvecka? Hur förbereder vi oss inför match? Och vad har benskydd egentligen för roll i sporten?
Allt kommer att brytas ner, från högt till lågt, och ibland till väldigt lågt.
Solen lyste de första värmande vårstrålarna och spred energi till en annars händelsefattig vecka. På väg till Espresso House, för att skriva det här avsnittet, funderade jag över vad avsnittets tema skulle bli. I väntan på mitt bryggkaffe vände jag mig om och såg en mamma packa ner sin lilla bebis i barnvagnen. Ungen var inte större än focaccian med pesto och mozzarella jag nyss stod och tittade på i glasmontern.
– Hur gammal är den där lilla söta? frågade jag.
– Två veckor – och redan BoIS:are!
Barnet hade ännu inte lärt sig öppna ögonen, men ville redan ha en autograf. Plötsligt visste jag vad det här avsnittet skulle handla om. Att vara BoIS:are.
Veckans utstickande händelse var att Läktardepartementet kom på besök och föreläste för laget. Anton, Capo Ultras, höll i genomgången. Många av oss har aldrig träffat fansen i person och inför mötet fanns spänning i luften. Kommer de uppfylla fördomarna om supportrar? Irrationella. Okänsliga. Krav på vinst i alla matcher. Jag gissar att de också hade farhågor. Skulle de möta ointresserade spelare, mest fokuserade på nästa kontrakt?
Till att börja med satte Anton oss spelare i ett större perspektiv. Fansens och klubbens historia återberättades. Därefter klargjordes förväntningarna på oss spelare. Likaså kunde vi vädra våra förväntningar på klacken. Ett ärligt samtal utan pajkastning. Min känsla efter mötet var tydlig. Det här var nystarten på en gemenskap mellan spelare och fans som inte funnits sedan jag kom hit.
Som avslutning läste de upp ett brev skrivet till ”sitt kära A-lag.” Att höra vad BoIS betydde för Anton och alla andra som stått på Engelska i många år gjorde mig rörd. Själv är jag uppväxt med att stenhårt hålla på Roma. Det är ”mitt kära lag.” Jag vet hur det känns att personligen vara förnedrad om ens lag förlorat, och så kände jag trots att matchen spelats på andra sidan Europa.
Det är en svår relation. Å ena sidan är vi spelare professionella idrottsmän som försöker uppnå framgångar. Klubbar blir sällan mer än arbetsplatser. Under tiden förväntar sig fans att vi ska spela för märkets skull, men vi vet att märket bara backar oss så länge vi briljerar.
Å andra sidan står fansen kvar på läktaren både innan och efter vår tid. Det är deras klubb. Det är deras stad. De flesta av oss passerar bara förbi.
Det enda som fungerar är ömsesidig förståelse – både vi och ni ger allt. Precis allt.
När vi går ut i nästa match har vi lärt oss en sak: Vi tillhör klubben som var först i Sverige med organiserat publikstöd. Plakat, sånger, bortaföljen. Smaka på det. Inte DIF, Bajen eller MFF. BoIS!
Och den där bebisen jag träffade på Espresso House – ja, det är bebisen som först av alla bebisar i Sverige valt sitt lag. BoIS!
